Somatisk eller psykisk?

Hypokondri, helvetet på jorden.
Katastroftänkande, helvete nummer två på jorden.
Mina tankar surrar som inuti ett getingbo, tänk att man gör samma misstag om och om igen.

Ni vet när man väl börjat inbilla sig och inte kan släppa en tanke.
Man har ont överallt och får alla möjliga sorters symtom.
Såklart är det alltid det värsta man fått, man börjar måla upp skräckscenarier.
Man börjar kanske till och med planera sig begravning, ett eller fler avskedsbrev.
Det kan låta extremt, men jag fungerar så.

Kan man göra något åt det?
Min kurator gav mig ett par tips, försökte ge mig svar, lösningar och olika tankesätt.
Det fungerade ungefär en vecka men nu är det lika illa igen.
Man fastnar i samma tankebanor, klickar in på google för att just detta symtomet MÅSTE ju ge tydliga svar.
Försöker tänka om, tänka realistiskt, man blir lugnad ett tag. Pulsen sänks, bandet över bröstet försvinner och andningen blir normal. Sen känner man värmeböljan i magen, knuten i halsen och pulsen som rusar.

Är det stress? Är det en allvarlig sjukdom?
Varför mår jag som jag mår? Varför gjorde jag som jag gjorde? Varför var jag inte försiktigare?
Varför lyssnade jag inte på alla råd? Varför varför varför...?
Hur kommer det bli om...? Hur ska jag....? Hur blir det nu?

Jag vet inte, du vet inte! Hittils vet ingen.
Ska ta massvis av prover! Om ca 10 dagar kan jag vet, jag kan också inte veta.
Jag kan lika gärna vara död.

För mig är det här verkliga känslor och verkliga symtom.
Diffust dock, en mängd olika känslor.

Jag orkar inte utsätta mig för den här pressen en gång till.
Jag förberår mig själv för att jag låter mig utsättas för den här ångesten flera gånger per år.
Tänk... Om....?


Inget inlägg om träning, dock om hälsa och välbefinnande.
Jag kan inte träna på grund av halsont heller.
Ännu ett stressmoment, att inte kunna träna. Rädslan över att bli fet.. Igen. Att gå upp, bara några centimeter, något kilo, vilket jag redan gjort. Sötsuget som ökar, jag äter mer, rör mig mindre och den stressfaktorn piskar mig i ryggen också utan att jag kan göra något det egentligen.

Min kurator tror att jag använder sjukdomstänket för att skydda mig själv, eller att ha något att skylla på. Samtidigt så trodde hon att det är ett mönster, en rädsla för att en stundande katastrof är påväg.
Jag är så jävla nöjd med mitt liv, i det stora hela. Jag älskar att träna, laga mat, mina vänner här och i norr, är tillfreds med min vardag, mina syskon. Ja jag har nog sällan mått såhär bra, och alltid när det börjat gått bra för mig.. Har det hänt nåt som slagit mitt liv i spillror.
Så, varför inte nu? Varför skulle inte jag bli straffad..

Såhär funkar mitt huvud och kommer göra de närmaste 10 dagarna.









/Yoshi