Kluven kanske är rätt ord i sammanhanget.
Livet går uppåt på många plan men samtidigt ligger saker på lur som när som helst kommer blossa upp och explodera, folk vet bara inte om det.
Min hjärna har inte accepterat det ännu, i och med att bomben inte har smällt av så att säga.
Men inom några dagar kommer det braka loss, då kommer jag behöva alla resurser som finns att tillgå.
Samtidigt som jag har så många vänner att välja och vraka emellan så finns det ingen som jag känner jag kan dela det innersta med, det som inte är ytligt och ligger relativt långt ifrån mitt jag.
Jag lägger ut små minor av hintar, nämner det, försöker prata om det, men det verkar gå förbi. Jag tror folk är rädda, rädda att ta mig på allvar och inse problemet. Det gör att jag själv börjar tvivla, bagatellisera, när det väl är dags kommer jag prata förbi det som ett litet problem.
Ni vet hur det är, man drar vita lögner för läkaren för att sanningen skrämmer en för mycket?
Tränaren igår: "Tja Sofia, vad smal... Jag menar fan vad fit du börjar se ut, ser riktigt bra ut!"
Tänk om den kommentaren kunde sätta sig i hjärnbarken!
<3 Ett telefonsamtal bort finns någon som lyssnar om du behöver.
SvaraRadera